Förlossningsberättelse

Slemproppen lossnade på morronen så då kände jag att nu blir det nog bebis i helgen. Tack o lov var sambon ledig så jag behövde inte oroa mej över hur jag skulle komma till bb.

Inget särskilt som händer under fm mer än att jag tycker att det trycker ner lite mer än vanligt.

Kl 13.15 satt jag o sorterade lite saker, reser mej för att gå på toa o säjer till min sambo att du får hämta en handduk till mej för att vattnet gick precis! Känner att det rinner längs benen, men inte i några större mängder.

Ringer till förlossningen o talar om att det är mitt åttonde barn o att dom andra kommit fort så hon tycker att vi kan komma när vi vill.

Börjar känna av lite värkar, men inte så att dom gör speciellt ont. Ser att dottern kommer hem med skolbussen så sambon cyklar upp för att hämta henne.

Jag packar ihop det sista till bb-väskan o börjar andas mej igenom vissa av värkarna som nu kommer med ca 3 min mellanrum.

Får fatt i min mor som ska komma o hämta barnen, men inser att dom måste va med på förlossningen, ja ja, det får vi lösa så gott det går. Pratar med deras pappa med o talar om att han får ha dom i helgen med, mormor kör dit med dom.

Sambon kör för fullt, är nog uppe i 140 på nån sträcka,ser jag dom gångerna jag öppnar ögonen mellan värkarna, men hinner inte känna mej orolig, vill mest hinna in. Andas mej igenom värkarna som börjar kännas lite mer.

Framme vid sjukhuset envisas sambon med att hämta en rullstol, jag tycker först att det är rätt onödigt, men får faktiskt ge mej, hade inte klarat att ta mej till förlossningen! Men hiss vägrar han att åka, så han slänger in mej o barnen där o sen springer han i trapporna!! *ler* tur det bara var två våningar!!

Kommer in på förlossningen o det första jag talar om är att vi inte har nån som kan kolla till barnen men då talar dom om för oss att det är så lugnt där att dom kan sitta med nån personal i väntrummet o fika o titta på tv under tiden, skönt, då behöver jag inte oroa mej mer för det.

Tar mej över från rullstolen till sängen där dom sätter CTG, fast dom vet knappt om det är lönt för dom konstaterar att här blir det snart bebis!

När bm o hennes student ska känna på magen hur bebis ligger blir jag lite orolig för dom känner inte nåt huvud o jag blir orolig att han har vänt sej eller nåt, men när dom känner vaginalt får vi förklaringen, han är så långt ner att dom knappt får in några fingrar!

Studenten konstaterar tom att hon kan känna fontanellerna på honom!! *ler*

Andas mej genom värkarna, får krystvärk men andas mej igenom den. Har inga problem att hinna slappna av mellan värkarna, dom kommer tätt men inte FÖR tätt, krystvärkar blandas med ”vanliga" värkar.

Sambon sitter o pratar med personalen, dom stora barnen sitter o fikar o allt känns hur lugnt som helst. Helt plötsligt kommer jag att tänka på var vi har kameran! Den ligger i sambons jackficka, men det känns livsviktigt att han får fram den NU, så han går snällt o letar upp den! *ler*

Nu får jag en krystvärk som känns ordentligt o jag tar i o känner hur det bränner som eld i underlivet, vill inte riskera att spricka så försöker tänka på att inte krysta för hårt samtidigt, känner ett huvud komma ut o så säjer personalen att nu kommer här en bebis!

Får upp en väldigt kladdig bebis på magen som skriker o muttrar över den här pärsen att behöva födas.

Krystar ut moderkakan med utan problem o så kollar dom efter ev bristningar men det har klarat sej, tack o lov!

Allt har gått väldigt fort, blev inskriven på förlossningen 14.40 o han är född 15.07 så jag är glad att vi hann in!!

Dom stora syskonen kommer in, min dotter tittar på honom, tycker han är söt o sen vill hon gå ut o titta färdigt på filmen! *ler*

Det har nog varit rätt jobbigt för henne att se mej ha ont även om dom inte var med under själva förlossningen.

Vågen kommer in så småningom o alla gissar på att han väger ca 3700-3900 g så det blir stora ögon när vikten stannar på 4220 g! Han är 52 cm lång så det är tur att jag inte gick tiden ut.

Under tiden vi är kvar på bb har dom haft koll på hans blodsocker, jag fick ju graviditetsdiabetes o blev tvungen att börja med insulin men det har legat helt ok för hans del o även mitt har stabiliserat sej.

Vi åkte hem i söndags så nu försöker man få ihop en helt ny familj, hann ju inte va sambo en vecka ens innan vi blev föräldrar! *ler*

Syskon på flera håll som med ska få känna sej delaktiga, så det kommer att bli tufft, men det är sååå mysigt att äntligen få ha lillebror utanför magen!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Nu har det alltså gått ett år sen "lillebror" föddes! Sååå otroligt mycket som hänt under det året! Älskade svärmor gick bort *saknar* förlossningsdepression, liten kille fick gulsot o blev inlagd för att sola några dygn, en satmara som tog alldeles för mycket energi, dottern började sin nya skola o kom in bra i gruppen, Hugo har äntligen börjat på dagis o trivs kanon...skulle

kunna räkna upp massor med händelser, men alla ni som har barn vet att då skulle inte utrymmet räcka till här! *ler*

Förhållandet har gått upp o ner, precis som för alla andra, kanske varit lite extra tufft här med tanke på alla privata saker som hänt, plus att två väldigt självständiga personer ska kunna bo tillsammans o inse att detta faktiskt är vad vi vill, vi vill hellre vara sambos än bo på varsitt håll. Men vi har landat, o det är sååå skönt!!

Har även turen att Alvin har en underbar faster o en lika underbar gudmor, det är så skönt att veta att ni finns! Får ju självklart inte glömma bort hans farbror, även om vi träffas alldeles för sällan, allihop!

Naturligtvis är jag lika tacksam för min mor o min syster, älskar er allihop!!!

Även kärlekens faster med familj räknar jag in här!

Det enda molnet på min himmel är att jag saknar mina barn som inte bor hos mej! Den saknaden är konstant, men gör sej mer påmind när man pratar med dom, kollar på foto eller när man har träffat dom...då gör det ont i mammahjärtat... *ledsen*